Nu skriver vi 2026.

Jag minns när jag gick i skolan och vi pratade om år 2000. Alla mina klasskamrater var födda 1950 och jag 1951. Jag var så avundsjuk för att de skulle fylla 50 år just år 2000… och nu är det 2026 och jag fyller 75 i år. 😅 Otroligt! Det är ju en klyscha att säga; vart tog åren vägen. Men det har gått så fort.

Skulle vilja uppmana alla som är mitt i livet att stanna upp litet och njuta av livet. Innan ni hunnit blinka så sitter ni där och fyller 75. 😀

Så här på nyåret brukar man blicka både bakåt och framåt. Titta på vad man gjort och vad man vill göra.

Men jag struntar i det. Jag har bara två önskningar. Det ena är fred i Ukraina och det andra är hälsa till mig själv och min familj. Annars har jag ju allt. 🌟

Vi har haft några fina kvällar med norrsken i höst. Men på årets första dag snöar det och vi inväntar en storm som kallas Anna. För några dagar sedan drog stormen Johannes förbi. Den härjade ordentligt här och grannen mittemot fick flera träd fällda. Jag var orolig för vårt växthus, men det klarade sig. Nu kommer det att blåsa från ett helt annat håll, så det blir till att hålla i hatten.

Jag fick ta på min röda kappa och en hätta på huvudet. Brorsan med hängselbyxor och mössa på svaj. 
Så började promenaden. 
Vi gick först längs landsvägen, kanske att vi satt i spjälvagnen som pappa drog.
När vi kommit ut ur byn traskade vi på en stig i skogen och kom så småningom fram till Kvarntjännbäcken (kvarntjärn). Här hade det funnits en kvarn och en damm för länge sedan. 

Det var en väldigt idyllisk plats med stenhällar och en bäck som porlade nedanför tjärnen. När vi blev äldre hände det att vi fiskade upp nån abborre i tjärnen. 

I pappas ryggsäck fanns kaffepanna, korv och mackor. Han hämtade ved i skogen och gjorde upp eld. Sedan åkte kaffepannan på. Brorsan och jag fick nöja oss med mjölk som dryck. Sedan snickrade pappa till grillkäppar och så brände vi på skivor av falukorv över glöden. 

Vi tillbringade nog nästan hela dagen vid Kvarntjännbäcken, hoppade på hällarna,flottade pinnar och åt svart korv. Tänk att våra föräldrar hade tid med det! Pappa arbetade oftast borta och var bara ledig halva lördagen och söndagen. Jag känner en stor glädje och tacksamhet till dem att de gav mig kärleken till naturen. 

Nu önskar jag er en God Fortsättning på det nya året och hoppas vi rider ut stormen.

Vänligen Lena

Idag har vi skymtat solen. Nog visste jag att den fanns någonstans där bakom det gråa, men ack så skönt det är att få se den.

Väderprognosen framåt visar att vi antagligen får en grön jul i år. Jag hade gärna haft nån decimeter snö, men det är inte jag som bestämmer… som tur är. 😅

Vi har tagit det ganska lugnt med julförberedelserna. Ska fira julafton på tu man hand. Vi firar också tioårig bröllopsdag, så det blir lite extra i år. Tänkte åka upp till Lycksele (där det gick av stapeln), men mitt knä sätter stopp för vidare utflykter.

Nog är det fantastiskt att vi träffades på ”gammeldagan” och nu varit gifta i tio år… och vi är fortfarande goda vänner. Vi har nu nötts samman och lärt oss varandras egenheter, så egentligen går det bara bättre. Jag är så tacksam för att vi har varandra.

Hos mig infinner det sig ett stänk av vemod när julen närmar sig. Julen ska ju vara en fin familjehögtid när alla umgås och skapar traditioner.

Mina barndoms jular var fina, men jag minns att mamma alltid var väldigt ledsen och jag förstod inte varför. Ofta var det pappa som tog oss med i bilen och åkte till Konsum i Blattnicksele och köpte julgodis.

Kanske att detta är en del av förklaringen:

Transatlantics fartyg Oklahoma byggdes 1949 på Götaverken i Göteborg. 
Sent på året 1953 var fartyget på väg från Helsingfors till Baltimore med massa och styckegods. På kvällen den 24:e december slog två brottsjöar in och orsakade en spricka i skrovet.
Två dagar senare bröts Oklahoma itu och man såg förskeppet driva bort. Besättningen räddades och dagen efter hade akterskeppet sjunkit. 

Med på fartyget fanns min äldsta bror Karl-Erik. 

När det här hände var jag ju bara två år, så jag borde inte ha några minnesbilder av det, ändå finns mammas oro och rädsla där.

Min bror hamnade så småningom i Australien och min mamma fick alltid ett visst uttryck i ansiktet när den här låten spelades på radion. Och det gjorde den ofta förr i juletid och då med Yngve Stoors orkester.

Utdrag ur Sjömansjul på Hawaii
Låt av Yngve Stoor

…
Det är julekväll här ombord
Men jag längtar hem till nord
Där de kära nu samlas vid helgsmyckat bord
Här finns allt i överflöd
Så jag lider ingen nöd
Men det lindrar ej hemlängtans glöd.
…

Jag vill önska er alla en riktigt God Jul 🎄

Vänligen Lena

Den månaden gör väl ingen glad, men med en del åtgärder så går det att härda ut.

Det första tipset är helt enkelt att acceptera den här gråa och dystra november. Acceptans är liksom halva jobbet. Och det finns ju ändå inget vi kan göra åt vädret. Om det nu bestämt sig för att låta molnen nudda marken och svepa in oss i massivt grått, så är det inget vi kan påverka. Alltså är det bara att gilla läget!

Så småningom kommer snön och då blir det i alla fall litet ljusare. Sen kan man faktiskt fuska och börja tända en del adventsljus ute.

Idag kunde jag följa med på en liten promenad med Marvin. Det är flera veckor sen sist och det var verkligen roligt. Bara att se hans glädje gör hela dagen ljus. 😀

Jag har stora problem med mitt knä och nu blir det remiss till ortopeden. Vi får se vad som händer. Jag har ställt in mig på att det blir operation, så allt annat är positivt.

Ett sätt för mig att klara av november är att läsa böcker. Som jag skrivit tidigare har jag läst massor ända sedan jag var barn. Idag är jag lite bekväm och lyssnar mest på böcker. Men jag gör undantag.

Vi tittade på dokumentären ”Morden och Malå.” En av de medverkande är min gamla kompis Britta Stenberg. Vi växte upp på varsin sida av Vindelälven. Jag blev så glad över att se henne och tog kontakt. Hon har nyligen gett ut en diktsamling som hon skickade till mig.

Jag blev väldigt berörd av Brittas bok. Läs den! Hon använder poesin för att skildra sin historia och uppväxt. Själv förflyttas jag till min barndom och återupplivar en del gamla uttryck som jag nästan glömt, eller kanske bara gömt.

Slå lake! Lakalevern som var en delikatess! Brittas mamma kallar den fulogagnelifisken och slängde den åt räven.

Vämmarnsbyxen (vadmalsbyxor)… då tänker jag på när pappa kom hem från ett dagsverke i skogen. Hur mamma hängde upp hans vämmarnsbyxen ovanför vedspisen och hur det låter när de frusna byxorna börjar tina och dropparna faller på spisen. Ptjiisst, ptjiisst… Kan tillägga att det inte luktade parfym precis av byxorna. 🤭

Önskar dig en fin dag med en dikt av Erik Axel Karlfeldt.

Höstvisa (utdrag)


Bak trappans jungfruvin du står på vakt,
och när från ljustring sent jag återvänder,
ur fönstrets mörker hälsar mig din röst;
din blick har följt mitt bloss längs älvens stränder.
Vad lust att älska i den kära höst!

Vänligen Lena

Kan det vara sista varma höstdagen? I alla fall så gäller det att ta vara på den och det har vi gjort.

Nu tömde vi alla krukor (nästan) och plockade in allt ”lull lull.” Lyktorna får stå kvar tills marken börjar frysa, det är ju nu i höstmörkret som de behövs.

Vi använder uterummet som sluss, övervintrarna får stå där ett tag innan de förpassas till vinteridet. Idet är ett isolerat hundhus där vi även har en extra frys stående. Där arrangerar Håkan växtbelysningen som går på timer och en värmefläkt som håller ca tio grader.

De stora växterna är ett citronträd och ett olivträd. De har hängt med oss i sex år nu, ungefär, och snart har de vuxit ur alla krukor och tar väldigt stor plats. Vi får nog beskära ordentligt till våren.

Här är en kavalkad av pelargoner som också ska in i hundhuset. Men vi behåller dem i uterummet så länge det går. När vi tar in dem måste vi klippa av alla blommor så att det inte blir så skräpigt. Blomman på sista bilden är en dipladenia som vi fått av våra grannar och hoppas kunna övervintra.

I hundhuset, eller idet, som vi brukar kalla det, gömmer vi även några olika sorter av oxalis (klöver), och även agaphantusen. De ska vissna ner och förvaras mörkt och svalt, så vi täcker dem lite för att inte ljuset ska tränga in.

Trots att jag nästan inte kan gå på grund av mitt onda knä så tittar jag runt i trädgården och funderar på vad vi ska odla nästa sommar. 😅

Varje höst säger jag: – Nästa år ska jag inte ha lika många krukor!🤭 Håkan skrattar och tror inte på mig. När vårsolen kommer är det svårt att hejda sig.

Vi tog en liten tur med husbilen helgen som var. Solen sken och vi hade inget annat för oss. Men nu blir det nog till att städa ur den, tömma den på vatten och dra på vintermössan. Tidigare åkte vi även några turer på vintern och vi har dubbade vinterhjul till den. Men nu får den stå vintertid, känns lite för jobbigt. 😏

Avslutar med några ord som jag läste och som berörde mig i all enkelhet.

JU ÄLDRE JAG BLIR 
DESTO SNABBARE SIMMAR
JAG GENOM ÅREN 

Vänligen Lena

Nu är den nog här… hösten. Jag har en blandad inställning till hösten. Luften är hög och frisk, naturen blir färgglad och trädgården ”lugnar ner sig.”

Jag brukar bli sugen på att städa och rensa och att förnya litet hemma. Det är också mysigt att tända ljus och liksom boa in sig.

På den negativa sidan så medför hösten att mörkret kommer och dagarna bli kortare. Det vänder inte förrän vid jul, och just nu känns det avlägset. Hösten kan också vara väldigt grå och dyster. Men när träden står nakna ser vi ända ner till älven.

Idag gick vi en promenad runt Vågen i Bollnäs. Jag har problem med ett knä och får inte anstränga det. Har ju en ny knäled i mitt vänstra knä. Innan operationen hade jag haft ont så där i trettio år ungefär. Men i mitt högra knä har jag aldrig haft ont… förrän nu. Det kom helt utan förvarning och jag har nu fått två sprutor i det och förhållningsorder att ta det lugnt. Det blir röntgen också så småningom.

Det svåraste har varit att jag inte kunnat gå promenader med Marvin. Har återupptagit det nu och hoppas att det fungerar.

I morgon ska vi försöka ta tag i det jobb som återstår i trädgården. Medelhavsväxterna och pelargonerna ska in till vinterförvaringen. Krukor ska tömmas och vi har fortfarande potatis kvar i jorden. Har också en del prydnader och vatteninstallationer som ska plockas bort. Vi rör inte perennarabatterna, utan de får vissna ner och skydda rötterna. Vi tar inte heller bort löven från gräsmattan, de ligger kvar till våren.

Brunbladigt silverax heter växten ovan. Den blommar sent och ibland hinner den inte slå ut, men i år är den i full blom. Den har också en ljuvlig doft som gillas av insekterna. Verkligen en växt som jag rekommenderar, bladen är ju också så vackra.

Önskar dig en fin och färgglad höst med mammas höstdikt

Höstlängtan

Du vackra sommar 
du har så bråttom 
spring ej så fort
så jag hinner med.
Jag ville leka
och plocka blommor 
få följa älven
dess muntra färd.
Men du är borta
vart tog du vägen?
Jag står här ensam 
med gula löv
och vinden sliter
i kala grenar,
och älven den
är så grå och trög.
Jag ville följa
med fågelsträcken,
långt bort dit
sommaren aldrig dör. 

Nanna Dahlberg

Vänligen Lena

Nu skäms jag nästan, har inte skrivit något på bloggen sedan nittonde juni! Men nu är jag tillbaka igen.

Hur har er sommar varit? Jag kan inte fatta att augusti snart är slut. Vart tog sommaren vägen?

Vi hade ju några veckor med väldigt varmt väder. Då kunde jag knappt vistas ute. Tog en kort promenad med Marvin, och en runda med vattenkannan. Det var ungefär allt jag orkade.

Det har blivit några utflykter med husbilen. Vi var till Sollerön ett par dagar och så har vi varit norrut och hälsat på våra kära.

Vi fricampar för det mesta, men vi fick en fin ställplats på Solleröns camping. En plats precis nere vid vattnet. Jag är ju väldigt hemkär, men någon liten tur med husbilen är alltid roligt. 😅

Resan norrut började med ett stopp vid Sandöbron och Lunde varv. Vi besökte även ett museum med gamla bilar. På bilden finns två begagnade 🤭1951-or.

Den här bilden på Wästerlunds konditori väcker många minnen.

Det hände ofta att jag stannade till här på väg norrut, och inte bara jag. På väggarna inne i caféet hänger bilder på kändisar som varit på besök. Vi fortsatte efter gamla E4:an en bit och det väcker många minnen.

Vi har barn i Umeå, Lycksele och Juktån (Gunnarn). Så det blev en fin hälsa-på-resa. När vi åkte från Lycksele mot Juktån tog vi en avstickare till Arvidsjaur.

Många tycker väl inte att den här utsikten genom bilrutan är särskilt spännande. Men för mig är det som ljuv musik. Det är svårt att förklara, men det rör vid mig och jag känner vemod, längtan och sorg samtidigt med glädje och lycka.

Efter Arvidsjaur blev det också en tur till Sorsele innan vi landade i Juktån. Hemresan senare blev bara en transportsträcka med några kisspauser för Marvin.

På tal om Lycksele. Jag bodde ju några år där i min gröna ungdom. Där fanns en tant som var lite eljest och kallades för Allestädes Närvarande.

Kent Lundholm har skrivit en bok om henne, boken heter Älskade Ester. Nu har jag lyssnat i drygt sjutton timmar och har nästan två timmar kvar. Det är en fantastisk bok, en skildring av livet från slutet av 1800-talet och framåt. En skildring från trakten runt Lycksele och livet sett ur Esters synvinkel och hur det är att vara eljest. Alla boende i Lycksele med omnejd borde läsa boken, och alla andra också för den delen. Den får tio av tio som betyg i min tiogradiga skala. 😂

Nu börjar det skymma tidigare och vi tänder ljus på kvällen. Jag har startat tiduren till lamporna och bytt sommarfiltarna i soffan till varmare kvalitet. Men än finns mycket vackert att njuta av ute, hösten är inte riktigt här ännu.

Avslutar med en vers ur Carl Antons Maskros och tjärdoft;

Jag gjorde en liten visa att sjunga 
När sommarens båtar har glidit förbi 
Och isarna ligger tjocka och tunga 
För visor kan längta och längtar gör vi

För hela året drömde jag 
Om vår korta sommar drömde jag 
Och äntligen kom den
Och jag fick rå om den…

Vänligen Lena

Nu är Sverige som allra vackrast och de här korta nätterna vill jag egentligen inte sova bort. Men med åldern så gör det sig själv, det blir inte så många nattsvärmerier för Gubben och mig.

Solen liksom gömmer sig en stund bakom fjällkammen innan den går upp igen.

Vi har åkt vägen över Stekenjokk flera gånger. Det som gjorde mig mest besviken senaste gången var hur lupinerna fått bre ut sig långt upp i fjällvärlden.

Ok, lupinen är fin när den står i en rugge på tomten och den hålls efter så att den inte sprider sig. Men den är inte fin när den fullständigt tagit över. Floran i dikeskanten ska ju nu bestå av midsommarblomster, hundkex, smörblommor och prästkragar. Senare kommer rödklöver, blåklockor och tistlar. Dessa blommor är nödvändiga pollinerare till insekterna. Just fjällvärlden har även en del unika dikesväxter till exempel brunkullan som är en orkidé. Har man tur kan man hitta guckuskon och den nordiska stormhatten förekommer ganska ofta vid vägen i fjällen. Alla dessa arter hotas nu av lupinen.

Jag följer några trädgårdsgrupper på facebook och varje år vid den här tiden går debatten vilt om just lupinens vara eller inte vara. Många tycker den är fin och många vill ha bort den. Nu är den klassad som invasiv och ska bekämpas, hoppas att vi så småningom får bort den från dikeskanten och placerad i kontrollerade former i trädgården.

I vår trädgård är det full fart på tillväxten. Omväxlande regn och sol är ju väldigt gynnsamt. Däremot kunde vi slippa blåsvädret. Här kommer en kavalkad av blomning just nu.

I vår trädgård finns även den här fina växten.

Då återstår bara för mig att önska alla en fin midsommar. Ta hand om er och ta hand om varandra.

Juninatten, av Harry Martinson passar som allra bäst just nu.

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir
gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln 
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Vänligen Lena

Efter en kall och blåsig maj så får vi väl ändå säga att sommaren är här. Fruktträden och de festa lökarna har blommat över. Just nu blommar vår lilla rhododendron .

Den har redan skjutit långa skott, så blommorna hamnar liksom långt nere!! Vi planterade den för tre år sedan och den har tagit sig fint. Köpte den från Blomkvists plantskola i Finland. Hade samma sort i Stråsjö och den är megastor, men så är den ca trettio år gammal.

Vi jobbar och står i dagarna i ända! Håkan klyver ved så att vi kan värma oss i vinter. Han har fått hem ett gruslass och gör i ordning bland annat parkering åt fyrhjulingen. Jag har ägnat mig åt fönsterputsning, har bara några rum kvar nu. Nog skulle jag väl kunna leja fönsterputsare, men jag tycker det är roligt så länge jag klarar av det. Det kommer säkert en dag när jag måste, men till dess… 😅

Sedan ska ju planteringarna underhållas. Håkan sköter om det som är ätligt och jag sköter det som är för syns skull. Sedan hinner vi också med att njuta litet, åtminstone jag, Håkan är svårare att fånga in. Men mat och kaffe brukar fungera.

Ofta slår det mig hur fantastiskt bra vi har det. Vi har varandra, ett fint hem, mat på bordet och egentligen har vi mer än vi behöver. Det är så många som lider ute i världen, tänker speciellt på Ukraina. Ska det aldrig ta slut?

Apropå att Håkan sköter det ätbara! 🥹 Han delade rabarberplantan som vi hade i Undersåker och planterade den i Stråsjö sommaren 2020. När vi sedan flyttade hit till Arbrå 2022 delade han plantan igen och tog med hälften hit. Måste säga att han lyckats med skötseln.

Jag är ingen ”bullmamma” som bakar och saftar och syltar. Så hos oss är det Håkan som kokar rabarbersaft. Och den är jättegod, tror att han har i citron och vaniljstång. Jag är ingen saftdrickare, men den här saften dricker jag. Tror att det är för att den smakar sommar och väcker minnen från förr.

Nu måste jag bara dela en fin dikt skriven av Maria Byström. Den är hämtad ur ”Där frostälvan dansar, ” en diktantologi utgiven av Sorsele Poesisällskap.

En kärleksdikt

Dikten, va ä he? sa han.
Som iblann, då man tyck om nån, sa hon.
Du ä som rabarberkrämen å kallmjölka en varm sommarda, 
sa han…

Vänligen Lena

Så var det dags för den årliga servicen av husbilen. Vi brukar serva hos Forsbergs i Borlänge där vi köpte bilen. Började resan på lördagen och Håkan hade spanat in ett ställe som heter Styggforsen. Det ligger utanför Boda kyrkby, ett par mil norr om Rättvik.

Det är ett naturreservat och välordnat med trappor och trätrall och fina stigar. Ett meteoritnedslag ligger bakom Styggforsen unika natur. Det var roligt att se hur de olika lagren i marken som innan nedslaget låg horisontellt hade ställts på högkant. Själva ravinen bildades när inlandsisen smälte.

Klicka gärna på bilderna ovan så får ni full storlek. Rekommenderar ett besök vid Styggforsen. Under semestertiderna finns det en servering på platsen. Parkeringen är inte jättestor och när vi var där kom två stora bussar, så det kan bli trångt.

Marvin hängde med bra, med nosen i marken hela tiden. ❤️

På vägen hem hälsade vi på min bloggkompis Carina i Alfta. Det var verkligen trevligt. Titta gärna in på hennes blogg Ninnis skrivklåa https://ninni1960.wordpress.com

Har ni lagt märke till att jag inte skrivit någonting alls om trädgård!? Tänkte bespara er det den här gången. Däremot måste jag skriva några rader om hockey-VM. Slötittar just nu på matchen Finland-Kanada som uppvärmning inför imorgon kväll när Sverige ställs mot just Kanada. Det blir spännande. Det är ju de lag som de flesta tippat som finallag, men jag undrar…..🤔

Förresten, är det fler än jag som tappar orden ibland? Jag har riktigt tufft med namn. Ibland får jag leta ordentligt på hårddisken! Jag brukar rabbla alfabetet och rätt som det är trillar poletten ner.

Avslutar med en passande dikt av Nils Ferlin,

Du har tappat ditt ord och din papperslapp 
du barfotabarn i livet. 
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort 
du barfotabarn i livet.

Vänligen Lena

Jag är inte så duktig bloggare. De flesta skriver något varje dag, medan jag gör det när jag tycker att jag har tid.

Visst är det märkligt att jag som är pensionär har så fullt upp!! Men det handlar nog om prioriteringar och just nu är det mycket som händer i trädgården. Jag ska inte trötta ut er med trädgårdsbilder, men det får bli en liten glimt av det som blommar just nu.

Vi har även varit på en tur med husbilen. Besökte Umeå, Lycksele och Juktån. Det blev en snabbvisit, men det är alltid roligt att träffa barn och barnbarn. Vi besökte även Nolia Trädgård, det var mycket folk på mässan fast det var fredag.

Däremot blev det inte så mycket shoppat. Sättpotatis och jordgubbar hade vi med oss hem. 😂

Nu till en helt annan sak. Som ni vet så lyssnar jag ofta på gamla Sommarpratare och där måste jag säga att ”det var bättre förr.” Där upptäckte jag Per Gunnar Evander. Han var värd för Sommar fjorton gånger.

Jag blev nyfiken på hans böcker och hittade några på nån loppis. Är nu inne på min andra bok och den är riktigt underhållande. Böckerna handlar ofta om lite udda personer med psykiska problem.

Ni kan googla på Per Gunnar Evander, men han föddes i Ovansjö och tog studenten i Sandviken. Han studerade vid Uppsala universitet och blev filosofie magister. Han arbetade som lärare och blev även dramaturg på Radioteatern och producent vid Sveriges Television. Han föddes 1933 och dog 2022. Mellan 1965 och 2005 gav han ut ungefär en bok varje år. Om jag fått dig intresserad så leta på loppisar och antikvariat.

Mitt i alltihopa så har HockeyVM börjat. Tre kronor har vunnit de två första matcherna, men inte riktigt övertygat. Hoppas de spelar upp sig!

Det hela trappas upp och kronan på verket blir Kanada på tisdag den tjugonde. Sedan hoppas vi att de går vidare till slutspel.

Sommar i bergen 

Enkel är bergens sommar;
ängen blommar, 
den gamla gården ler
och bäckens dunkla brus talar om funnen lycka.


Dikt Av Edith Södergran

Ha en fin dag, nu gräver jag vidare i trädgårdslandet.

Vänligen Lena