Nu har det gått sju veckor efter min knäledsoperation. Det är en så kallad helprotes och för att fatta mig kort så var de första två veckorna ingen lek. Men nu går jag inomhus utan kryckor, jag sover bra på nätterna och jag kan köra bil. Så det går verkligen framåt. Har ett träningsprogram som jag följer för att få tillbaka böjligheten i leden. I början var jag stel som en pinne, men nu har jag passerat nittio graders böj. Så än så länge kan tanten! 😅

I höstas planterade jag en liten gran i en kruka och satte på bron. Den pyntades till advent och nu får den var en påskgran.

Vi har strålande solsken. Kalla nätter, men helt ljuvliga dagar och det ska tydligen bestå över påsken. I mitt förra inlägg från januari skrev jag om min längtan till sommaren och trädgården. Och gissa om jag plöjer trädgårdstidningar och böcker nu?! Vi har plockat in citronträdet från vinterförvaringen. Nu får det bo i sovrummet ett tag. Eftersom nätterna är så kalla kan vi inte ställa ut något i uterummet ännu. Men snart…. Vi har också börjat se över pelargonerna och planterat dahliaknölar i kruka.

Och i fönstret blommar hibiskusen lagom till påsk.

Jag har ju tillbringat mycket tid i soffan senaste tiden. Tittat på tv, slumrat till ibland och tankarna har farit runt i huvudet. 🤩. Ofta har jag letat mig tillbaka i tiden, vissa saker var bättre förr, men absolut inte allt. Dock finns det ett ord som är underskattat idag, ordet Förnöjsamhet!

Många frågar varför vi inte åker utomlands. ”Ni kan ju vara borta hela vintern och njuta av värmen,” får jag ofta höra. Men jag vill inte. Och jag har bestämt mig för att nu när jag passerat sjuttio har jag rätt att göra vad jag vill.

• Varför är det fult att trivas hemma?
• Varför är det fult att läsa böcker, titta på tv och pyssla?

För att höra till dagens norm ska man tycka om att resa och uppleva äventyr. Man ska älska att träffa nya människor, tycka om att laga mat och umgås.

Jag är så långt från den normen som man kan komma. Jag är väldigt hemkär, har alltid varit men kanske mera nu än förr. Jag har rest mycket tidigare, men det räcker, jag är mätt nu. Så när andra planerar resor och äventyr är jag nöjd med att vara hemma. Det jag planerar och ser fram emot är att ställa i ordning trädgårdslandet. Att plocka fram trädgårdsmöblerna, plantera de första penséerna… Sedan har vi ju husbilen som vi kan åka ut med.

Med detta vill jag bara säga att vi har allt vi behöver och litet till. Jag önskar mig inget mera, jag är nöjd.

Glad påsk, Vänligen Lena

Januari är absolut årets längsta månad. Den vill liksom aldrig ta slut. Nu har vi i alla fall kommit mer än halvvägs och det börjar ljusna.

Ett ljus i mörkret är ju all vintersport. Nu är helgerna helt fulltecknade. Vi har tv via parabol och en inspelningsbar box, dessutom kan vi ju streama, så vi borde inte missa något. Tyvärr sa vi upp Viasat sport när Formel1säsongen var över, så vi kan inte titta på längdåkningen reklamfritt. Får hålla till godo med kanal 6. Men från första mars är det Viasat sport som gäller igen.

Under dessa stillasittande sporthelger brukar Håkans klocka plinga till med uppmaningen att han ska röra på sig. Av praktiska skäl har jag inte valt den inställningen på min klocka. 🤩 Hade tidigare en jobbarkompis vars klocka stannade under semestern. Det var en sån där antik sak som drog upp sig själv när han rörde på armen. 😅

En annan sak som jag tar till för att göra januari uthärdlig är att planera för sommaren i trädgården. Jag botaniserar i trädgårdstidningar och böcker. Gör upp skisser och planer för det vi ska ta itu med under säsongen. Vi flyttade ju hit i juni och ägnade oss åt att ta bort och flytta på buskar och plantera fruktträd. Det var också en hel del att röja upp på baksidan av huset. Dessutom tog det tid att lägga kabel och få fart på gräsklipparen.

Till sommaren får vi ägna oss åt en del finlir, och snickeriarbeten. Det första vi ska ta itu med är odlingslådorna.

Det finns en ruta med lådor med täckbark emellan. Tyvärr är det helt överväxt av ogräs. Vi får helt enkelt göra om allt till sommaren. Tur att jag har en stark Man med grävare… dessutom är Han snäll och går med på alla mina upptåg. 🤣❤️

Vi får lyfta på hela ramen och försöka stoppa ogräset. Kanske att det blir trätrall som golv… eller grus… eller något annat smart.

Vi har också planer på att anlägga en damm, liknande den vi hade tidigare. Får se om vi hinner! Har redan skissat på den och vet precis hur den ska se ut och vilka växter jag vill ha. Suck! Vad jag längtar. 😍

Nu är det dags för mig att resa på mig och gå ut en sväng. Hoppas att ni kan härda ut en vecka till, då tar januari äntligen slut.

Vänligen Lena

Det här inlägget kommer att innehålla tips på böcker och annat.
I mitt allra första inlägg skrev jag att jag skulle försöka mig på att läsa några böcker av Björn Ranelid. Jag har verkligen försökt, men det går inte. Hittade inte den röda tråden, handlingen hoppade hit och dit, och jag kunde inte hänga med. Så därför ger jag upp på Herr Ranelid.

Vill börja med en favorit bland genren deckare, Pascal Engman.

I höstas kom den femte boken i serien om Vanessa Frank. Vill ni ha spänning från första bladet ska ni läsa Pascal Engman, och när ni väl börjat läsa är det svårt att lägga ifrån sig boken. Innan böckerna om Vanessa Frank skrev Engman debutromanen ”Patrioterna” och redan när jag läste den var jag såld. Däremot så har han tillsammans med Johannes Selåker skrivit boken ”Till minne av en mördare”, och den boken tilltalade mig inte, kände liksom inte igen mig även om jag kommer ihåg fotbollsVM 1994. Läste halva boken innan jag gav upp, kanske att jag borde ge den en ny chans, kan vara en generationsfråga. (Att jag är för gammal.)
Sammanfattningsvis så rekommenderar jag verkligen Pascal Engman. Hans böcker finns även som ljudböcker.
Andra favoriter bland deckarförfattare är: Elly Griffiths, Jonas Moström, Håkan Nesser och jag läser fortfarande Agatha Christie.

Hur många av er har fått blommor från en författare när ni fyllt år? 😀 Det har jag.

Carina Aynsley heter författaren och jag har läst ett antal novellsamlingar av henne tidigare. När vi besökte höstmarknaden på Träslottet här i Arbrå köpte jag tre av hennes nyare böcker. Jag har läst den första, ”52 år och okysst.” Det är en hisnande resa. Om ni tycker om ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” så gillar ni ”52 år och okysst” också.

Citerar baksidestexten: ”Lotten blir förälskad, förförd, förgiftad och förälskad igen. Och igen. Familjehemligheterna är många och under sitt sökande efter svaren på gåtorna upplever Lotten svindlande äventyr ute i vida världen tillsammans med bland andra Dalai Lama, The Beatles och Lill-Babs.”
Ska nu börja läsa hennes böcker om ”Grannar” och ser verkligen fram emot det.

Det tredje lästipset är författaren Tomas Sjödin. Han är pastor i Smyrnakyrkan i Göteborg, men är nog mest känd som krönikör i Göteborgposten och sina Sommar -och Vinterprat. Om jag räknat rätt har han Sommarpratat/Vinterpratat åtta gånger, varav två gånger valda av lyssnarna.

Boken ”Lita på att det ljusnar ” är en samling av hans krönikor. Den kan ni ha på soffbordet och läsa en krönika i reklampauserna. Bara bokens rubrik gör att jag blir glad.
Hans skrivande och sommarprat är vardagsnära och självbiografiska. Förlusten av två av sönerna som avled i tonåren av en nervsjukdom går som en röd tråd genom böckerna. Glömmer aldrig hans Sommarprat när han berättar om en lång biltur i USA som han gör alldeles ensam. Han försöker fotografera de hisnande vyerna vid Klippiga Bergen, men inser att fotografiet inte alls överensstämmer med verkligheten. Känslan när han förstår att han inte kan dela upplevelsen med någon annan får honom att brista i gråt. Alla som fotograferar kan känna igen sig i känslan.
Läs och lyssna på Tomas Sjödin.

När det gäller programmen Sommar och Vinter så har jag laddat ner och lyssnar på gamla Pratare. Mr Sommar är för mig Torsten Ehrenmark. Honom lyssnade jag på när jag var ung och han håller än, tyvärr finns inte så många av hans program tillgängliga. I övrigt vill jag rekommendera Lars Ulvenstam, Per Gunnar Evander, Stina Wollter och många andra.

Önskar er god läsning och lyssning under mörka januari. Sen har vi ju Vintersporten att glädja oss åt.
Vänligen Lena

Jag ska inte summera året som gått. Det har bestått av med- och motgångar, alltså som livet är för det mesta.

Nu seglar vi in emot 2023 och jag tänker inte avge några löften, däremot har jag önskningar.

Den allra största önskningen är naturligtvis fred i Ukraina. 🙏 Jag har svårt att titta på nyheterna och se lidandet och förödelsen i landet. Vi har våra problem här med höga elpriser, drivmedelspriser och matpriser. Men vi har el, bensin och mat. Det som händer i Ukraina är en tragedi som bara måste få ett slut snart.

Naturligtvis önskar jag mina kära allt gott. På något vis är livet mycket lättare att leva när mina närmaste har det bra. Mamma och mormor kommer jag alltid att vara oavsett hur gamla mina barn och barnbarn blir. Där tror jag att många känner igen sig.

Sedan har jag kommit till den åldern när hälsa är det jag önskar mest av allt för egen del. Bloggen heter ju ”Livet vid 70+” och till sommaren passerar även ynglingen som jag lever med, Håkan, strecket. Vi har en del planer för sommaren, men tillägger alltid; ”Om vi är friska.” Så det är väl ofta det livet efter 70 handlar om, att ha hälsan. Inom närmaste tiden ska jag få en ny knäled och det känns både bra och gruvsamt. Men jag hoppas på bra resultat så jag kan ”trädgårda” till sommaren.

Idag har vi röjt bort snö från trädäcket på baksidan och pysslat litet ute i det varma vädret. Jag stod och tittade på takfoten som är grå och smutsig. Minns hur jag skurade ute på bron i somras och resultatet såg nästan nymålat ut, så jag sa:
– Undrar om jag kommer att orka skura takfoten till sommaren!?
Då svarade min kloke man:
– Klart att du kan. Om du tar en meter varje dag i två veckor så är du klar.
Naturligtvis. Så är det ju. Litet i taget går också framåt.

Festina lente! Det är latin och betyder, skynda långsamt. Det ska jag ta till mig för nästa år. Jag ska göra mina projekt i lugn takt och ha roligt på vägen. Och roligt har vi, min Håkan och jag. 😀

Vänligen Lena

…kring livet och döden så här i Allhelgonatiden.

I helgen blev det grått och mörkt. Idag lyckades jag gå en promenad medan det var någorlunda fint väder. Tog en bild på min vanliga slinga.

Ni som känner mig vet att jag ofta tittar på sport på tv:n och just nu är det litet mittemellan. Formel1 har två race kvar av säsongen. Det är redan avgjort vilken förare och vilket team som vunnit mästerskapet, men vi tittar i alla fall. Nu börjar nedräkningen till vintersporten och jag är särskilt förtjust i Vinterstudion på SVT. Där slipper vi ju reklamen! Nu har vi även Viaplay, så vi får väl kolla där när det går på andra kanaler. Just i helgen roar jag mig med TV-pucken.

I lördags besökte vi kyrkogården vid Arbrå kyrka och tände ett ljus i minneslunden. Kyrkan ligger väldigt vackert vid Ljusnan och det var fint och stämningsfullt trots regnet.

Håkan och jag har våra kära på gravplatser långt härifrån. Därför kändes det rätt att besöka närmaste minneslund. Vi tände extra många ljus hemma igår också. Det blir ju så att vi reflekterar litet extra över livet och de kära vi har runt omkring oss den här helgen. Nu önskar jag att jag oftare sagt till mina föräldrar att jag älskade dem. Men, ni vet, man sa inte sånt så mycket ”förr i tiden,” speciellt inte i Norrlands inland. Där kramas man int!!! Idag är det annorlunda, det är som att de där orden flyter lättare ur munnen. När min mamma dog så blev jag liksom nästa ”på tur” och jag har inte reflekterat så mycket över det… förrän på senaste tiden. Nu känns varje dag dyrbar och alla kära relationer är också dyrbara. Den dag jag är borta vill jag inte ha ett gäng barn med dåligt samvete. Jag älskar mina barn och de älskar mig. Vill bara att de ska komma ihåg mig med glädje och skratta åt mina tillkortakommanden och leva vidare i harmoni.

Önskar er en fortsatt fin Allhelgonahelg! Vänligen Lena

Jamen, nu är nog hösten här. Vi har haft så fint väder och bara två nätter när det snuddat vid minusgrader, så jag har inte känt av hösten ännu. Men nu ska det tydligen bli kallare.

Tog en promenad vid Ljusnan idag i det fina vädret. Löven faller och vi får bättre utsikt från vårt hus. Ett annat hösttecken är att vi börjat mata fåglarna, och det är full fart vid fågelbordet. Det är fortfarande ganska rörigt här, vi har inte hittat alla grejer efter flytten. Bland annat saknas några av fågelfröautomaterna. Jag är säker på att när vi köpt nya så kommer de gamla fram. Mannen letade motorsågkedjor och filar. När han hade beställt nya hittade jag de gamla i en låda i förrådet.

Eftersom det tydligen ska bli kallt så har vi flyttat in våra medelhavsväxter till vinterkvarteret.

På vår tomt finns ett före detta hundhus som målats och inretts väldigt fint. Vi har en extra frysbox där inne och så får det bli vinterförvaring av växterna. Håkan hade förberett och dragit belysning, så det var bara att köra igång timern. Där finns bland annat vårt stora citronträd, ett olivträd, en massa pelargoner och så en stor lagerbuske. Jag fick lov att klippa ner lagern ordentligt för att få plats med den. Några av kvistarna har jag tagit in och satt i en vas. Det känns en aning trist att bara slänga kvistarna, men vad gör man!?😯 Det är också lite trist att flytta ut pelargoner som är i full blom, men det är fullt inne i huset. Vi får väl gå ut och titta 👀 till dem ibland.

Innan jag går och sätter mig i uterummet och fortsätter att njuta av livet vill jag skicka med några goda rader till er.

Den sommar som sagt farväl 
är alltid på väg tillbaka 
Till dess den återvänder
övervintrar den genom längtan.

I själens skyddade lövskog
sjunger alltjämt bofink och taltrast
På minnets ljuva blomsteräng
doftar ännu konvalj och nattviol.

De två sista verserna av dikten ”Den sommar som sagt farväl” skriven av Kjell Bohlin, hämtad ur diktsamlingen Ur Svenska hjärtans djup.

Nu ska jag försöka mig på ett nytt inlägg. När jag startade om min blogg hade jag stora förhoppningar om att skriva mycket och dela med mig. Men livet kom emellan i form av sjukdom och senare flytt.

Mina hjärtbesvär efter covid börjar sakta bli bättre. Kort sagt, så går det åt rätt håll och jag hoppas att det var just covidrelaterat och inte återkommer.

Efter att min Jämte ”provbott” i Färila drygt ett år var det dags för oss att skaffa ett eget boende i Hälsingland. Efter idogt letande och några budgivningar så hamnade vi i Arbrå.

Egentligen var det nog inte vi som hittade huset, utan huset hittade oss. 🥰 För Håkan var det kärlek vid första ögonkastet, jag behövde mera tid att känna efter. Men idag är det stor kärlek. ❤️ Vi skrev kontrakt tredje juni och sedan följde tre veckors intensivt bärande, packande och slit. Det återstår nog ett släpvagnslass innan det är helt färdigflyttat. 😆

Sommaren har vi ägnat åt att grovplanera trädgården. Tagit bort en häck, flyttat buskar och breddat infarten. Tur att min Jämte har sin grävare som är otroligt stark (som Jämten).😍 Tanten däremot, har mest gått omkring och pekat.

Inne har vi en del projekt som vi får ägna oss åt till vintern. Just nu håller jag på att göra i ordning ”mitt rum.” Ett rum där jag kan vara både kreativ och nostalgisk. Det ser jag fram emot. 😀

Ovan kommer bilder från vårt uterum och soldäck. Väggen bakom spa-badet har vi skrapat och målat. När vi byter vatten i badet senare i höst ska vi flytta det bakåt, närmare väggen. Sista bilden är våra fina oxalis som står vid ingången till huset.

Vilken sommar vi haft! 🌞 Här har det varit varmt hela sommaren och det verkar fortsätta ett tag till. Just nu hör jag åskan mullra på avstånd. Vi har ätit nästan alla måltider i uterummet eller på altanen. De gånger vi ätit inne är det för att det varit för varmt i uterummet.

Husbilen har fått vila i sommar, men det kan bli någon liten tur i höst. Var sak har sin tid! 🥰

Sköt om er

Vänligen Lena

Vi har ägnat oss åt trädgården idag och jag måste medge att då njuter jag som allra mest. 🤗 Har plockat bort skräp från rabatterna och upptäckte att det är mycket på gång. Maj månad är min månad, kanske för att jag är född i maj. Men jag tror att det är för att naturen vaknar på allvar, vi kan riktigt se förändringen från dag till dag. Nu önskar jag bara att det blir litet varmare och dessutom behöver vi regn… så jag säger det där klassiska; ”Det får gärna regna på nätterna!”😆

Den här bilden får illustrera dagens arbete. Det är tur att Tanten har en portabel sittbänk. Jag fick slå ner rumpan ofta på bänken för här saknas det verkligen ork. Coronan tog det lilla jag hade!

Busken på bilden är en vintergrön Mahonia. Ser att det kommit kalla vindar från väster för den har blivit frostnupen. Jag har klippt ur den en aning och den är full av knoppar. Visar bilder senare på blomningen.

Nästa projekt i trädgården blir att köra igång dammen. Håkan har städat ur den så vi behöver bara fylla vatten och dra igång pumpen. Tänk vad mycket roligt vi har kvar!

Nu ser vi fram emot kvällens hockeymatch med Björklöven och även Indycar.

Sköt om er, Vänligen Lena