Om jag går så där jättelångt tillbaka som till min barndom så tror jag inte att vi firade varken Allhelgona eller Halloween. Vad jag minns så var det en halvmeter snö till allhelgona, så det var inte att tänka på att åka till kyrkogården. Dessutom var min farmor begravd i Sorsele och dit var det tre och en halv mil. Nej nej… Och halloween hade jag inte ens hört talas om.
Det sägs ju att Sverige är det land i världen som mest ”tar efter” USA. Då är det väl inte så konstigt att vi numera firar halloween. Egentligen är det nog mest barnen som firar. De klär ut sig och knackar på och frågar om bus eller godis. Vi har varit förskonade från dessa besök och tänkte inte på att köpa hem godis. Tror ni inte att det kom ett gäng barn och ringde på dörren . Håkan skötte det där på ett bra sätt, men barnen blev nog besvikna.
Vi har sått ett gäng pumpor i år som blivit jättestora och fina.
Måste nog ta mig i kragen och gröpa ur en som vi kan tända ikväll.
Och så blev det. Vi firar både Allhelgona och Halloween.
Nu tänker jag faktiskt avsluta med en bön skriven av prästen Susanne Dahl. Och det är en bön för oss levande.
Det här är en bön för allt det som inte blev
För hopp som grusades. För drömmar som brast.
För kärleken som inte räckte till.
Kan du vara en Gud också för det?
Det här är en bön för smärtan i det som togs ifrån mig.
För skulden över det jag slarvade bort.
Kan du vara en Gud också för det?
Det här är en bön för orden jag borde ha sagt,
men som aldrig kom över mina läppar.
För tystnaden och stumheten
Som lade sig emellan oss.
Kan du vara en Gud också för det?
Det här är en bön för allt som blev ogjort.
Handen som inte sträcktes ut av rädsla för att bli avvisad.
Kan du vara en Gud också för det?
Vänligen Lena
Livet vid 70+ 