Det är titeln på en deckare skriven av Maria Lang. Nog stämmer det in på min känsla just nu. En helt fantastisk sommar går nu in i ett annat skede, sensommaren. Normalt brukar vemodet infinna sig i oktober, men jag anar redan ett stråk av det.
Det är den bästa sommaren på länge för min del. Vi har varit hemma och pysslat med trädgården och gjort några små utflykter med husbilen. Vädret har varit fint med en otrolig start i maj. Visst har det regnat en del, men det har varit så varmt, sällan under tjugo grader. Ett riktigt gynnsamt väder för odling. Nu skördar vi frukterna av vårt arbete.
Nog är det bekvämt med sommar! Gå omkring i shorts och linne, sen dra på sig något mera klädsamt om vi åker iväg och riskerar att träffa på folk. 🤣 Jag har ett antal ytterplagg att använda på sommaren, men de hänger oanvända. Har bara som mest tagit på mig en kofta. Så skönt!
Nu går solen upp 4:33 och ner 21:26. På morgonen märker jag ingen skillnad för jag har ovanan att vilja sova åtminstone fram till sju och sedan ligga och dra mig ett tag. Men på kvällen märker jag att det börjar skymma tidigare.
En höjdpunkt förra veckan var ett besök hos min vän Anna-Lisa som fyllde 90 år. Vi har haft så mycket kul tillsammans när hon var ordförande i Reumatikerdistriktet och jag var kassör. Det är så roligt att träffas och känna att kemin mellan oss finns där direkt som den alltid varit. Vissa vänner bara finns där. Vi kanske inte träffas så ofta, men när vi gör det så tar vi bara vid där vi slutade senast.
Jag har en barndomskamrat, Monika. Vi hängde ihop som ler och långhalm. Det är långt mellan gångerna som vi ses, men hon är ju den enda som jag kan prata gamla tider med. Den enda som vet hur det var att växa upp i Rågoliden på 1950-60-talet. Det är väldigt värdefullt.
Norra Norrlands inland och fjälltrakter hette det när väderrapporten sändes på radion. Då spetsade vi öronen för att få veta vilket väder det skulle bli. Vintrarna var långa och somrarna korta och ljusa. Men vi tillbringade den mesta tiden utomhus. Om vi skulle ta oss någonstans fick vi gå, cykla eller åka spark. Pappa var borta på jobb och mamma hade varken körkort eller bil. Vi hade det vi behövde, men det var inget överflöd och egentligen vet jag inte att jag saknade något. Världen var ganska liten och hemmet var tryggt med stor frihet. När Monika och jag skulle bada rodde vi över älven ovanför forsen, Malåforsen, och sedan in i någon vik på andra sidan. Där badade vi och solade. Vi kunde vara borta hela dagen med kanske en flaska saft och några bullar att stilla hungern med. Malåforsen är en rejäl fors där det bildas ett sug om man kommer för nära. Det hände en dödsolycka där när en båt drogs ner i forsen. Men vi visste precis hur vi skulle ro och tog inga risker. Flytvästar? Nej, det fanns inte!
Ja, det är lätt att tänka bakåt. Idag har vi allt vi behöver och lite till. Jag är så glad och nöjd med mitt liv idag.
Glad åt min Håkan som är min man och bäste vän. Glad åt mina barn och barnbarn och mina vänner. Nog finns det ännu mycket kvar av sommaren och när augustinatten mörknar så tänder vi ett ljus.
Vänligen Lena
Livet vid 70+ 